Svenida.blogg.se

Hej!

Som ni säkert redan vet (eftersom det i princip bara är mina kompisar som läser den här bloggen) så har jag ända sedan tidiga tonåren haft ett, till och från, ganska komplicerat förhållande till mat och träning. Det började på riktigt när jag gick i sjuan-åttan och helt plötsligt fick nog av att alltid känna mig tjock och ful och där och då bestämde mig för att sluta äta. Jag hade en jobbig period där allt kretsade kring hur många kalorier jag stoppade i mig och siffror på vågen, men smal det blev jag. Det sjuka är att jag fick så mycket uppmärksamhet och folk sa att jag hade "blivit så smal" och ville ha tips på hur jag hade gått till väga, som att det var något riktigt bra jag höll på med. Självklart var dessa människor som var "uppmuntrande" inte mina nära vänner och familj utan det var mer ytliga bekanta. Någonstans mitt i all matångest hittade jag utvägen i träningen. Jag började träna och helt plötsligt kändes det inte lika hemskt att äta längre, för jag gjorde ju av med energi och min kropp behövde påfyllning för att orka. Det var en frihetskänsla att kunna äta utan att direkt drabbas av ångest. Och så fortsatte jag i flera år och kunde till slut äta helt som vanligt så länge jag tränade regelbundet.

   Men det är inte helt lätt att hålla onda tankar borta när man lever i ett samhälle där man hela tiden exponeras för osunda ideal och träningshets i olika former. Anledningen till att jag skriver det här idag är för att jag den senaste tiden har stört mig väldigt mycket på hetsiga mat-och träningsbloggar som ska berätta hur dåligt det är att äta vissa saker t.ex. socker, vitt bröd, och hur mycket de tränar varje dag.

JA, jag vet att det inte är bra att äta socker och att en ljus fralla kanske inte är det nyttigaste jag kan stoppa i min kropp. Men det är gott och ibland mår jag bra av att bara kunna äta något jag gillar utan att reflektera över att det är dåligt och skadar min hälsa osv. osv.

   Jag tror att varenda vuxen människa är väl medveten om att det inte är nyttigt med socker och gluten och att det är skadligt för hälsan. Hur skulle vi kunna missa det när informationen ofrivilligt strösslas över oss var och varannan dag? Det sorgliga är att det därför ibland är svårt att njuta när man väl äter en god hembakt bulle eller en godispåse för att man någonstans långt bak i huvudet hör den där dömande lilla rösten som berättar för än att "det här inte bra, och nu kommer du nog bli lite tjock". Jag är bara så trött på fat-shaming! Sen får jag såklart skylla mig själv när jag går in på vissa bloggar och dylikt, för jag behvöer ju inte läsa. Men i vissa fall är det svårt att undvika t.ex. när det dyker upp i flödet på instagram eller dylikt.

   Jag vet att min historia och mina tankar inte på något sätt är unika, utan att detta är ett problem som var och varannan tjej jag känner någon gång haft. Det jag känner nu är att jag ska träna när jag känner för det, och jag ska träna för att må bra och få en stark kropp som kommer att vara frisk länge, jag ska unna mig efterrätt eller godis ibland och försöka hitta en balans.

   Jag känner att det blir lite rörigt när jag skriver för att jag så gärna vill få ut allt jag tänker och känner, men vill egentligen bara få fram att de allra flesta människor redan ställer alldels för många och höga krav på sig själva och vi behöver inga fler pekpinnar över hur vi bör vara eller bete oss.