Svenida.blogg.se

I söndags träffade jag mitt tjejkompisgäng från gymnasiet. Vi har hängt ihop sedan de första skoldagarna i augusti på estetprogrammet 2008. Vi har alla bott på olika platser i Sverige och världen men har ändå inte tappat bort varandra. Det slog mig i söndags hur orimligt lyckligt lottad jag är att ha dessa tjejer i mitt liv.

 

Vi har delat så många ledsna och glada stunder tillsammans. Vi har växt tillsammans från osäkra små tonårstjejer till lika förvirrade men starka unga kvinnor (okej låter jätteklyschigt, men ändå lika sant).

Vi har druckit ljummet vin i petflaskor på festivaler och hatat alla killar. Vi har varit nervösa inför olika föreställningar och intervjuer. Vi druckit blåbärste och skolat från onödiga lektioner. Vi har på något osynligt sätt alltid hållt varandras händer trots avstånd när vi alla befunnit oss på olika platser och gått igenom diverse jobbiga situationer.

 

Jag känner mig så trygg med dessa tjejer. Jag vet att de känner mig utan och innan men tycker om mig ändå. De vet alla mina brister men får mig ofta att istället se och fokusera på mina starka och fina sidor. Jag älskar er så himla mycket. Och det bästa är att vi inte bara hänger ihop av gammal vana utan för att vi verkligen vill ses och får ut något av att vara tillsammans.