Svenida.blogg.se

Idag hos barnmorskan valde jag att väga mig då jag kände att jag vill väga mig en sista gång innan förlossningen för att få en slutgiltig siffra på hur mycket jag har gått upp under graviditeten. Då jag inte äger någon våg är de få tillfällen jag vägt mig under graviditeten antingen hos barnmorskan (typ två gånger) eller hos någon kompis, och jag har fått sådan ångest av det vid varje tillfälle. Som nygravid fick jag information om att man som normalviktig ska gå upp ungefär mellan 10-12kg under graviditeten och det är något som verkligen etsat sig fast på mitt minne. När jag precis fått reda på detta tänkte jag att jag inte skulle gå upp mer än 10kg (som att jag skulle kunna bestämma det själv) och nästan såg ner lite på dem som går upp väldigt mycket under graviditeten. På min inskrivning hos barnmorskan vägde jag 59kg och gjorde upp någon slags gräns i mitt huvud att jag minsann inte tänkte gå över 70kg under graviditeten.

 

Länge levde jag på som vanligt, försökte träna på och ändrade inte mina matvanor nämnvärt. Kände mig heller inte så mycket större förutom magen utan tyckte att jag såg ut ungefär som vanligt. Med sedan skulle jag väga mig hos barnmorskan i vecka 32 och vägde då 71kg. När jag såg siffrorna på vågen blev jag nästan snurrig och ville gråta, och när barnmorskan frågade vad jag vägde svarade jag först inte. Jag fick ärligt talat en chock, dels för att jag inte tyckte att jag såg mycket större ut och dels för att det kändes som ett misslyckande att jag redan hade gått upp de 12kg som jag egentligen skulle gå upp under hela graviditeten. Nu hade jag inga kilo kvar att gå upp de resterande två månaderna (jag hade dessutom hört att man går upp mest den sista tiden). Jag minns att vi hade föräldrautbildning efter barnmorskebesöket och att jag hade svårt att koncentrera mig på vad den handlade om då jag bara kunde fokusera på hur misslyckad och tjock jag hade blivit. Efter detta började jag helt plötsligt tycka att jag visst var mycket större, visst var mina lår betydligt tjockare och dubbelhakan fanns där nästan hela tiden. Hade hela tiden så dubbla känslor och kände mig som en dålig mamma som fokuserade så mycket på detta ytliga och egentligen betydelselösa.

 

Jag blev så ledsen för jag inte tyckte att jag förtjänade att gå upp så mycket i vikt då jag inte ätit mer onyttigt än innan och ändå tränat på regelbundet. Jag kände mig liksom lurad på något sätt. Efter att ha pratat mycket med både vänner som själva varit gravida och Max och fått bekräftat att de där standard 10-12kg snarare var undantag än regel kändes det lite bättre. Jag har hela den sista tiden försökt tänka att min kropp förmodligen behövde gå upp lite mer i vikt inför det som komma skall eftersom jag inte varit "ohälsosam".

Jag har försökt att istället vara tacksam för att min kropp har mått så himla bra och varit så himla stark under den här graviditeten, att jag inte haft några problem alls med smärta och att jag fram tills idag (1 dag efter bf) fortfarande kan gå 1 mil utan problem. Så idag när jag ställde mig på vågen kände jag mig ändå starkare, och fast jag idag vägde 75kg och alltså har gått upp 16kg så känns det faktiskt helt okej. OCH jag ska verkligen verkligen försöka att uppskatta min kropp och aldrig prata illa om den inför mitt lilla barn, vill inte för något i världen lägga över mina egna skeva kroppsuppfattningar och värderingar till henne.